Och hundratusen röster skriker efter något mer
Dagen började på trädet, där jag träffade min terapeut och pratade om mina konstiga balck outer jag har fått. Och egentligen kom vi väl inte fram till så mycket, förutom att jag ska försöka skriva éfter det hänt, för att ta reda på som utlöser det. Sen drog jag hem, deppade över att Hultsfredsfestivalen är inställd. Funderar på att dra till Eskilstuna den 17 juli bara för att få se Kent. Missade ju dom i våras när jag var inlagd. Har någon slags Kent-mani just nu. Menmen.
Sen till trädet igen, träffade läkaren angående paroxetinet. Vi kom överens om att jag ska ta det varanann dag samtidigt som jag börjar med en ny medicin, efexor tror jag att det var. Så vi får se hur det går den här gången. Bara att jag skulle hämta ut medicinen idag, så fanns den inte, utan den kommer på fredag. Så jag får börja då. Läkarn skulle ringa mig på måndag och se hur det gått, det var gulligt tycker jag.
Efter det hämtade jag bilen, hämtade Sofia hos mig och stack och handlade. Gott om tid tänkte jag som trodde att jag började jobba vid 3. När jag kom till jobbet kvart i så visade det sig att jag egentligen hade börjat halv. Smart Johanna. Nu sitter jag i soffan med min man och katt och bara tar det lugnt. Imorgon blir det sol och bad. Och en välförtjänt sovmorgon.
När det är svårt.
- Det är bara, bara och bara förresten, att tänka på andningen och fokusera på den.
- Bryt mönstret! Sitter du ner ställ dig upp tex. Rör på dig. Gör något enkelt, ex diska, duscha. Andas med i det du gör.
- Sätt på musik och lyssna på texten, takten. Byt fokus mellan olika instrument.
- Ta en promenad, känn stegen.
- Ring någon och prata om annat, vad som som byter rikning på tankarna.
Om något av detta inte funkar och känslan blir för stark brukar jag trycka naglarna i skinnet, ta en iskall dusch eller något annat som känns väldigt mycket, utan att det skadar mig själv.
I'm just gonna dance all night, I'm all messed up, I'm so out of line. Stilettos and broken bottles, I'm spinning around in circles.
Nu har jag börjat med paroxetinet igen, och alla fysiska symtom förutom yrseln är borta. Men den beror säkert på att kroppen börjar vänja sig med kemikalier igen. Jag förstår fortfarande inte varför man ber någon som har det svårt att trappa ut en sån här medicin så snabbt, utan att kolla upp hur det går! Ska till läkaren på onsdag, men då är det inte han jag brukar gå till, så vi får se hur det går. Två veckor med de symtomen hade jag aldrig klarat, så jag är glad att jag sket i vad han sagt och började igen.
Nu är det en massa ångest istället för det fysiska, tror det kan ha och göra med att jag satt in medicinen igen. Men jag vet inte. Den har väldigt lång halveringstid så kroppen borde inte vant av sig helt... Igår var ångesten så stark att hjärnan stängde av, vägrade fungera. Jag var någon annanstans. Gustaf hade skrikit på mig utan att jag hade hört. När han fick liv i mig igen sa han att jag knappt hade andats. Sen släppte det och tårarna kom. Gustaf hjälpte mig med andningen (tack hjärtat) och sen bestämde vi att jag skulle ta en stilnoct och försöka sova och han skulle gå hem när jag somnat. Men då började jag hallucinera istället. Det har bara hänt två gånger innan av den medicinen (om det nu är den som framkallar det eller om det är mina egna som kommer fram när jag slappnar av ordentligt). Det var älvor i rosa och lila lysande kläningar som dansade i rummet och skyddade mig mot det svarta som kom närmre. Knarkat, jag vet. Sen minns jag bara att Gustaf sa godnatt och reste sig upp. han hade tydligen haft VM på ganska hög volym, sen cyklat hem och kommit tillbaka utan att jag märkte något. Så det blev en glad överraskning i morse när han låg bredvid.
Idag har det vart mycket lugnare. Har betalat lite räkningar, solat och badat (!), rensat bland mina viktiga papper och tagit en promenad till biblioteket. Nu börjar ångesten krypa närmre, men nu vet jag att jag kan klara det utan att göra något dumt om det blir lika jobbigt som igår.
När jag faller lycklig och fri var det falskt alarm, falsk marknadsföring, men även inbitna lögnare har sin charm.
http://www.oberoende.info/rfhlups/forum/viewtopic.php?t=358 :
Detta är på väg att gå fullständigt åt h-e, rent ut sagt! Jag känner igen tecknen, de hysteriska skratten och gråten och yrseln. Kan bara råda dig till att omdedelbart sätta in medicinen igen, annars kommer du inte att kunna stå på benen om en vecka och i värsta fall inte på mycket länge därefter. Att ge ett nedtrappningsschema som det du fick av din psykiater borde vara straffbart. Visst finns det folk med mycket milda reaktioner som mår bra igen efter några veckor men det finns lika många som inte ens är bra efter tre år och varför riskera något dylikt? man kan bli mycket, mycket sjuk och det inskränker sig inte till yrsel och ångest utan också neurologiska skador, endokrina rubbningar, rejäla skador på hud och slemhinnor, lungor mm mm.
Ta din medicin igen innan det blir för sent - går utsättningsproblemen för långt med SSRI kan nämligen det paradoxala inträffa att det inte går att sätta in det igen utan att man får ännu värre problem. Backa tillbaka omedelbart och till så hög dos att alla problem försvinner, och gör sedan en mycket, mycket långsam nedtrappning, HÖGST tio procent av dosen ska tas bort i varje steg för den som får besvär av utsättningen och dosreduktioner ska aldrig göras med tätare intervall än en månad eftersom vissa reaktioner kan dyka upp veckor efter sänkning. Det finns heller inga mallar som fungerar för alla, vissa kan trappa i större steg och oftare, andra kan inte ta bort mer än högst ett milligram per månad.
På www.fass.se står det såhär (Det fetmarkerade har jag lyckats drabbas av):
Utsättningssymtom vid avbrytande av behandling med paroxetin
Vanliga: Yrsel, känselstörningar, sömnstörningar, ångest, huvudvärk.
Mindre vanliga: Agitation, illamående, tremor (skakningar), konfusion, svettningar, emotionell instabilitet, synstörningar, palpitationer (bultande hjärta), diarré, irritabilitet.
känsla av elektriska stötar och tinnitus.
I allmänhet är dessa symtom övergående och upphör vanligtvis inom 2 veckor, även om de hos vissa individer kan vara förlängda (2-3 månader eller mer). Det är därför tillrådligt att paroxetin trappas ut gradvis under en period av flera veckor eller månader när behandlingen avslutas, beroende på patientens behov.
Visst låter det helt fantastiskt kul? Oroliga mamma har ringt runt, igår kväll ringde hon till psyk men läkaren där hade inget vettigt att komma med. Idag ringde hon bort till dbtn, de sa att om jag mår så här dåligt ska jag börja med halva dosen igen. Så imorgon är det jag som sätter in 10mg till mig själv. Hoppas symtomen försvinner då... För imorgon börjar jobbet dra igång så smått och om det ska vara så här kommer jag inte orka jobba. Jaja, även läkare kan göra misstag. Fucking hell.
Don´t fucking tell me what to do
Ease up, you're killing me
Calm down, you're killing me
My god, you're killing me
K-k-killing me
My drinking is killing me
My smoking is killing me
My head is killing me
My mind is killing me
Jävla medicin jävel.
Imorgon ska jag försöka ändra min läkartid, lyckades träffa in den ända dagen jag jobbar nästa vecka... smart. Känner ändå att jag behöver gå dit, för är det så att jag mår så här för att jag inte tar medicinen längre vill jag ha en ny så fort som möjligt, för jag vill kunna njuta av den här sommaren.
Pickenick.
Mötte Ida, vi skulle ha picknick men det regnade. Så vi hade picknick på mitt köksgolv istället. Emmie fick komma ner också. Sen drog vi ner och kollade på studenttåget. Jag vill ta studenten igen.
Nu har jag diskat ännu ett berg av glas och tallrikar. Vart kommer allt ifrån? Väntar på mamma, vi ska äta middag och tvätta fönster. Jourpass i natt. Sen åka tillbaka till stan, och gå direkt till dbtn. Sen på kvällen är det fest hos mig.
Jag vill lägga mig och dra täcket över huvudet.
Slappardag.
Någonting är på väg, byggs upp inom mig. Jag vet inte vad det är. Vill inte veta, vill inte ner igen. Vad har jag gjort nu som drar mig neråt, färgar mina tankar svarta? Jag försöker ignorera, tänka på annat. Men det är så jävla svårt. Försöker acceptera, men jag kan inte släppa tankarna som säger "jag vill inte, jag vill inte". Ignorera, acceptera. Svårt, ja. Ett måste, ja. Jag klarar det här.
Kissemisse.
Studentfirandet igår var väldigt trevligt måste jag säga. Dagen började med sopplunch hos mig med Ida och Erik. Sen gick vi bort till Jenny Nyströmsskolan och försökte hitta Jennies familj bland allt folk, men hittade vår drilltränare istället som också letade. Till sist hittade vi dom och Jennie sprang ut. Sen kom regnet, men det var så härligt att se alla så glada ändå. När det regnade som mest försvann Erik mep paraplyet, ganska taskigt. Så jag och ida begav oss i regnet bort till bilen. Sen bar det av till Ölandet och hem till erik där jag fick hälsa på de söta kisseungarna. Hoppas verkligen att en eller två av dem kan bli mina. Efter det åkt vi hem till Jennie där det bjöds på god mat och dricka. När vi firat klart med Jennies släkt åkte vi hem till mig där det blev fest. Mycket dans och trevligt folk! Framåt elva började folket röra sig mot vallen, men jag stannade hemma med min man som kom hem från Malmö igår. Så vi satt och pratade länge och bara mös. Har saknat!
Det var lagom mycket att städa idag, alla glas och nästan alla koppar skulle diskas! När jag städat klart och jag och Gustaf käkat frukost kommer Gustafs pappa och farmor och lämnade farfars katt som jag ska ta hand om nu ett tag! Hon har mest legat i fönstret men nu har hon vågat sig ut på upptäcksfärd. Hon är så mysig att bara att sitta och titta på. Och hon älskar ugnen! Hon går dit hela tiden och tittar på sig själv i luckan. Söt. :) Nu vet jag inte riktigt vart hon tog vägen, så jag ska leta upp henne så att hon får vänja sig vid mig också.
Blå.
Tog en liten promenad ner till stan i morse och köpte en studentpresent till Jennie som springer mot friheten imorgon. Köpte även en klänning. Kände att jag behövde något att ha på mig imorgon då de klänningar jag har antingen är svarta (inte kul), för korta (obekvämt) eller vita (det är ju inte jag som tar studenten). Så det blev en lite längre klänning med volanger i ljust jeanstyg. Billig var den också. 149kr på H&M. Lätt värt! Nu hoppas jag bara på lite sol imorgon och att min hosta ska ge sig så kommer det bli en kanondag!
Håller även på att läsa på om innekatter, eftersom det här blir den första katten jag någonsin haft. Längtar som bara den! Får träffa den imorgon, sen är det bara en månad tills den är tillräckligt gammal. Den får gärna komma nu på en gång tycker jag, efter som min man är bortrest och är på viktig kurs i malmö.
Ikväll blir det jobb igen, men bara ett kort jourpass. Så jag går på vid 21.00 och slutar 9.00 imorgonbitti. Skönt. Ska även passa på att hälsa på mamma och pappa ikväll, så jag åker redan vid 17-tiden till Läckeby där det väntas god mat och trevligt sällskap.
Tog även tag i mitt liv i morse och plockade undan det värsta i lägenheten, gick ut med soporna och diskade allt som jag inte orkat diska medan jag har vart sjuk. Skönt att ha det gjort. Nu ska jag äta en lätt lunch i form av ägg, makrill, mörkt bröd och tomat. Mums.
I have a long road ahead of me, it's cloudy and dark it's hard to see. Will I ever get through to the end?
När vi var klara där tog jag mig bort till bemanningen för att fylla i mitt lönepapper. På vägen dit gick jag förbi både barn- och vuxenpsyk. Trodde inte att det skulle vara så jobbigt, men det gav mig en massa tankar och minnen, men jag bara forsätter gå. Jag gör det jag ska och är dum nog att gå samma väg tillbaka. Får en tanke om att gå in på psykakuten och be dom hjälpa mig med tankarna som äter upp min hjärna. Men jag vandrar vidare. Förbi vuxenpsyk, över vägen, förbi bup, ner för backen där jag gått så många gånger förr. Tänker att jag ska gå ända hem, och bara för att jag tänkte så börjar det regna, såklart. Så jag ställer mig snällt vid en busshållsplats och väntar. Då står det plötsligt en tjej framför mig och säger: Hej, känner du igen mig? Och visst gör jag det. Sist jag var inlagd var vi på samma avdelning. Vi pratar lite och sätter oss bredvid varandra på bussen. Och det var så skönt, att slippa vara ensam, men ändå slippa prata. Bara sitta bredvid någon, som vet hur man känner.
Och nu sitter jag här, gör ingenting och orkar inte göra något åt det. Lyssnar på Hästpojken och dricker saft. Men det är okej.
Hamnade i stormväder.
När jag börjar närma mig biblioteket känner jag febern komma över mig igen och jag dryper av svett, går in och lånar boken jag skulle ha, möter lilla syster, följer henne till bussen och när jag är på väg hem igen börjar det spöregna. Och blåsa så in i helvete. Eftersom febern satt igång igen orkar jag inte skynda mig och jag blir blöt, väldigt blöt. Trots paraply och gummistövlar. Nu är jag äntligen hemma och har bytt om till torra kläder, blandat en stor kanna saft och satt på p3. Nu ska jag försöka bli frisk innan jobbet imorgon. Har ett jourpass, från 8.00 imorgon till 9.00 på onsdag. Direkt efter jobbet blir det dbt och sen hem och vilavilavila.
Ullared och huvudvärk.
Hade ont i halsen under hela resan igår, men när vi kom hem bröt sjukdomen ut. Riktig huvudvärk, ont i kroppen, ont i huden, feber och yrsel. Tog två ipren som inte hjälpte men lyckades somna i hopp om att det skulle vara borta idag. Men icke. Vaknade precis likadant som jag somnade. Tog ipren igen och efter ett par timmar somnade jag och när jag vaknade igen mådde jag lite bättre. Lagom tills Gustaf kom och sa hej då, för nu åker min älskling på kurs i Malmö tills på fredag. Tomt kommer det att bli! Vid 4 kom Sofia hit med godsaker, yoggi, nyponsoppa, cola, bananer, mjölk och tomatsoppa som hon värmde åt mig. Sen har hon hjälpt mig att diska och bara hjälpt mig att glömma huvudvärken. Tack syster!
Ingen Rubrik.
På kvällen blev det lite party hos mig med trevligt folk och senare en sväng till vallen för att skaka rumpa.
Imorse var det meningen att jag skulle vart hos tandläkaren vid 9, men när jag vaknade kunde jag inte röra mig utan att hela huvudet snurrade. Så jag sket i det och det lär väl visa sig i en räkning från folktandvården... Vid 11 får jag ett sms av Emmie och jag går upp och klär på mig, möter Emmie och vi går ner till stranden. Där låg vi och guttade oss i solen med kaffe, melon, mangosorbet och korsord. När Emmie går för att åka och jobba stannar jag kvar och nu är mina axlar ganska röda. Men skönt var det, jag njöt av varje sekund. När jag framåt eftermiddagen gick upp igen väntade det lagom mycket städ eftersom jag råkade välta ut ett tänt blockljus på golvet igår. Så det vara bara att skrapaskrapaskrapa. men jag lyckades få bort det efter en stund. När jag fått i mig lite att äta gick jag ner till apoteket och hämtade ut nya paroxetin och till åhlens och köpte svarta påslakan.
Nu har jag diskat det sista från igår och väntar bara på att Gustaf ska komma hem från sin första dag på jobbet.
Tisdag.
När jag vaknade på morgonen var jag inte på något speciellt bra humör. Men vid halv ett ungefär kom Gustaf efter att han vart på Kjell och Co och skrivit kontrakt. Kul! Vi tänkte se en film eftersom vädret fortfarande var skit men filmfan hackade så vi stängde av, lagade lunch och stack ut i blåsten och gick till Gustaf. Vi slappade ett tag, sen tog vi bilen till maxi och handlade. Efter det fixade jag en smoothie med hallon, jordgubbar, mjölk, fulkornsflingor och linfrön. Kanongott! Sedan blev det disk, tvätt och annat kul.
Imorgon blir det dbt, efter det ska jag träffa Elin och Lisa och på kvällen blir det fest.