svartvitalinjer -

De kallar mig galen älskling, men hämnden är ljuv. Man måste vara frisk för att bli sjuk. Mitt liv är ett sjöslag, alla blundar och ber.

Ibland undrar jag varför just jag fick en psykiskt sjukdom. Varför just jag fick sådan ångest att jag gjorde allt för att dämpa den. Varför det var jag som fick en sådan psykisk smärta att jag var tvungen att skada mig själv för att få lugn om så bara för ett par minuter. Undrar varför jag började hantera min ångest genom att sluta äta, hetsa, kräkas, skära, överdosera.

Jag hade en bra bardom och uppväxt. Hade vänner och familj runt omkring mig. Det gick bra i skolan, jag blev inte mobbad. Visst, det finns händelser som jag helst vill glömma som har påverkat mig. Men dessa har kommit efteråt, efter det att en osäkerhet smög sig på mig, en känsla av utanförskap och att jag inte passade in, att jag inte var som alla andra. Varför attackerade de känslorna just mig så starkt? Jag vet inte.

I elva års åldern blev jag mer observant på de här känslorna, försökte ändra på mig, försökte passa in. Trots att jag egentligen var precis som alla andra. Jag började tänka att "blir jag smal så kommer jag passa in", och i samma veva upptäckte jag att fysisk smärta dämpade den psykiska. Och sår i huden kan plåstras om, tas omhand. Sår i huden är lättare att läka än sår i själen. Att kontrollera vad jag åt gav mig känslan att vara duktig, att ha kontroll. Att jag kunde klara någonting. Att kräkas gav mig en lättnad, som om all ångest hamnade tillsammans med maten i toaletten.

Jag kommer aldrig få reda på varför jag blev sjuk under så lång tid. Jag komma antagligen ha svackor med ångest och depressioner under hela livet. Och detta måste jag acceptera för att kunna leva. Hur svårt det än är.

2012-07-22 @ 15:45:50 Permalink Minnen&Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Myt: En psykiskt sjuk person är farlig.

Skulle du stöta på mig på stan skulle du nog knappt lägga märke till mig. En vanlig, ung tjej med grönblå ögon, rödbrunt hår förmodligen promenerande med någon kompis eller med min pojkvän i handen med ett leende på läpparna.

Men. Hade du kommit närmre, eller tittat väldigt noga på mig, hade du sett ärr på mina armar. Nu mer är de läkta, men de syns. Om jag inte haft alla dessa ärr, hade du aldrig ens tänkt tanken på att jag har en psykisk sjukdom. Du hade inte lagt märke till mig. Nu vågar jag gå utan långa ärmar på tröjan, vågar gå utanför dörren, även om jag vet att de finns de som stirrar på mig. Men många vågar inte det.

Psykisk sjukdom syns inte. Du känner säkert någon som haft psykiska problem. Någon som vart deprimerad, haft ångest eller en extrem rädsla för någonting. Det finns säkert de i din närhet som har haft psykiska besvär, eller en sjukdom, som inte vågar berätta för någon, just på grund av alla dessa fördomar som finns i samhället.

Och när jag läser alla inlägg under artiklarna om bygget i Berga förstår jag ännu mer varför. Dessa fördomar mot psykiskt sjuka verkar komma från urminnes tider, att alla med en psykisk sjukdom är farliga, utåtagerande och kommer stå utanför era fönster och stirra, kanske jaga era barn eller springa omkring nakna, skrikande. Men tänkt efter lite.

Boendet som ska byggas i Berga är för personer med olika psykiska funktionsnedsättningar. De behöver hjälp och stöd i vardagen. Boendet ska innehålla lägenheter, inte celler, inga murar och ingen taggtråd. Det är inte några farliga massmördare som ska flytta in. Det är vanliga människor som behöver lite extra stöd.

Så, tänk efter lite innan ni protesterar, skriver kommentarer och talar med varandra. De ni skriver om är vanliga människor, som du och jag. Det hade kunnat vara ditt barn, mamma eller vän som drabbats och behöver komma till ett boende för att få stöd.

Eller tänk om boendet inte blir byggt, och du, din fru eller pappa får en psykisk sjukdom och behöver komma till ett boende som Kungsljuset för att komma på rätt köl igen. Hur skulle ni då reagera när det inte finns någonstans att få den hjälpen? När ni märker att det är er själva samhället har fördomar mot?

Alla kan drabbas av psykisk sjukdom. Alla har rätt till det stöd som krävs för att bli frisk igen. Även du.

2012-06-22 @ 16:20:01 Permalink Minnen&Tankar Kommentarer (3) Trackbacks ()

.

from every wound there's a scar
and every scar tells a story
a story that says
"I was deeply wounded but I survived"

2012-06-01 @ 19:56:08 Permalink Minnen&Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

memories

Together in all these memories,
I see your smile.
All the memories I hold dear.
Darling, you know I will love you
until the end of time.

All of my memories keep you near.

2012-05-17 @ 19:20:25 Permalink Minnen&Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

And I found this boy

Har spenderat nästan hela helgen i Kalmars sporthall och tittat på drill-SM. Kan inte låta bli att sakna det liiiiite.

(HAHA)

2012-05-14 @ 19:49:04 Permalink Minnen&Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sprid ut bensinen över solnedgången. Riv ner staden. Häll ut havet ända bort till horisonten. Tysta ner musiken. Hon kommer aldrig hit igen.

Tilda, det gör så fruktansvärt ont att veta att jag aldrig kommer få träffa dig igen.
Ändå kan jag inte förstå, kan inte ta in, att du inte finns hos oss längre.

2011-11-02 @ 18:03:39 Permalink Minnen&Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig

Det känns inte som att det var länge sen din pappa ringde,

och berättade att du hade kommit till världen
Vi hade fått en kusin, den första, den enda.
I nio år har du spridit glädje, skratt och omtanke.
Du kom alltid med klockrena kommentarer som fick oss att le.
När jag blundar ser jag ditt röda hår och dina fräkniga kinder,
så vacker.
I förrgår ringde du, du lät så liten, du visste vad som skulle hända.
Du var så vis.
Igår somnade du in, och jag vet att du har det bra nu.
Sov gott, Tilda. Vi kommer aldrig att glömma dig.

Tildas mamma har skrivit ett otroligt fint inlägg här.

2011-11-01 @ 09:41:27 Permalink Minnen&Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont. Fortsätt. Som ett höstlöv i vårens första flod, som ett hjärta som vägrar sluta slå. När varje bön gått åt, fortsätt.

Önskar att jag kunde ta din smärta, göra dig frisk.
Ta dig bort från sjukhus, behandlingar och starka mediciner.
Vi är många som hållt tummar och tår för ett positivt besked.
Men inte den här gången heller.
Livet är orättvist.
Punkt.

2011-10-21 @ 20:24:11 Permalink Minnen&Tankar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fear no darkness, promised child. Fear no evil, promised child. Don't be scared, sweet promised child. Fear no darkness.

jag är inte där jag var då.

jag känner mig själv mycket bättre.

jag vet vad som är jag och vad som inte är,

det visste jag inte då,

för då var inte kroppen min.

min kropp satt och kedjerökte i parker,
det var min kropp som var inlagd, hemma, i skolan
det var min kropp som gjorde allting

medan jag var någon annanstans, tillsammans med röster

från mitt eget huvud.

nu är kroppen och jag en igen även om

vi kommer väldigt dåligt överens.

kroppen skriker varva ner!

jag fortsätter.
jag skriker fortsätt, kom igen, kämpa!
kroppen blir tung som bly.

rösterna finns där, men oftast långt bort.

långt, långt bort.

lyckas de komma hit, går jag åt motsatt håll.
lyssnar inte, stänger av, ignorerar.

jag har kommit långt i min sjukdom, men krigen har ännu inte lagt sig.
Jag fortsätter framåt, trots att jag ibland tar ett steg tillbaka.
Viljan finns där, hoppet och kämparglöden finns där
Jag ska ta kontrollen över min egen hjärna.

2011-10-09 @ 23:32:02 Permalink Minnen&Tankar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Sju sorger och åtta bedrövelser sen, så länge sen.

Efter att jag blivit diagnostiserad med depressiv beteendestörning och UNS ätstörning blev jag inlagd på avdelning 25 i väntan på en plats på den slutna avdelningen på bup. Jag sparade alla zoloft och lugnande tabletter jag fick men demonerna inte tillät mig att ta. Jag började äta lite mer eftersom det inte var någonting runt omkring som störde. I slutet av de två veckorna jag var där hittade mamma alla tabletterna jag sparat och slängde dem.
Väl på avdelning 51 gav de mig den höga dos läkarna trappat upp till men jag inte tagit. Det slutade med att jag svimmade och slog i huvudet på avdelningens toalett. Det enda som hände efter den händelsen var en sänkt dos, ett ”men lilla gumman” och en klapp på huvudet.
När jag var inlagd kände jag mig mest i vägen. Vågade inte be om hjälp eller störa. Jag tassade runt på tå, för att ingen skulle se mig. Gömde mig på rummet under filtar sittandes i fönstret. Jag ville bara vara ifred, skära mig, slippa äta och omvärlden.
Hela tiden fanns ångesten där som inte syntes på ytan men som jagade mig och slet sönder mig inuti, som gjorde att jag bara såg ett stort missfoster i badrumsspegeln och önskan om ett rakblad att väga i handen, en bit kallt stål att smeka huden med.

Jag vill aldrig mer tillbaka.

2011-10-08 @ 22:30:16 Permalink Minnen&Tankar Kommentarer (2) Trackbacks ()