Nu har jag börjat med paroxetinet igen, och alla fysiska symtom förutom yrseln är borta. Men den beror säkert på att kroppen börjar vänja sig med kemikalier igen. Jag förstår fortfarande inte varför man ber någon som har det svårt att trappa ut en sån här medicin så snabbt, utan att kolla upp hur det går! Ska till läkaren på onsdag, men då är det inte han jag brukar gå till, så vi får se hur det går. Två veckor med de symtomen hade jag aldrig klarat, så jag är glad att jag sket i vad han sagt och började igen.

Nu är det en massa ångest istället för det fysiska, tror det kan ha och göra med att jag satt in medicinen igen. Men jag vet inte. Den har väldigt lång halveringstid så kroppen borde inte vant av sig helt... Igår var ångesten så stark att hjärnan stängde av, vägrade fungera. Jag var någon annanstans. Gustaf hade skrikit på mig utan att jag hade hört. När han fick liv i mig igen sa han att jag knappt hade andats. Sen släppte det och tårarna kom. Gustaf hjälpte mig med andningen (tack hjärtat) och sen bestämde vi att jag skulle ta en stilnoct och försöka sova och han skulle gå hem när jag somnat. Men då började jag hallucinera istället. Det har bara hänt två gånger innan av den medicinen (om det nu är den som framkallar det eller om det är mina egna som kommer fram när jag slappnar av ordentligt). Det var älvor i rosa och lila lysande kläningar som dansade i rummet och skyddade mig mot det svarta som kom närmre. Knarkat, jag vet. Sen minns jag bara att Gustaf sa godnatt och reste sig upp. han hade tydligen haft VM på ganska hög volym, sen cyklat hem och kommit tillbaka utan att jag märkte något. Så det blev en glad överraskning i morse när han låg bredvid.

Idag har det vart mycket lugnare. Har betalat lite räkningar, solat och badat (!), rensat bland mina viktiga papper och tagit en promenad till biblioteket. Nu börjar ångesten krypa närmre, men nu vet jag att jag kan klara det utan att göra något dumt om det blir lika jobbigt som igår.