Baby, did you forget to take your meds?



Undrar hur mycket pengar men lägger ut på medicin man inte hinner göra av med, antingen för att de gått ut eller för att läkarna älskar att mixtra med olika mediciner.

change the voice inside my head, make them like me insted.

Var på trädet idag, och samtalet slutade inte som jag trodde. Nu är jag tydligen färdigbehandlad. Helt. Ingen DBT mer, bara stödsamtal. Jag fick fylla i massa enkätfrågor om mitt måenade som vi ska jämföra mot de jag gjorde för tre år sedan när jag började. Jag ska bli remitterad till öppen vården som jag inte har en aning om hur den funkar. När jag sist var där var jag 17 och hade mamma och läkare som såg till att jag dök upp och fick nya tider. Snart är det upp till mig. Skrämmande.

Men, jag har tagit mig igenom en tuff behandling. Jag har lärt mig massor. Och inte minst, jag har vart självskadefri i ett år.


Jag, något år innan jag började DBT.


Låsta bloggen uppdaterad.

ett avslut

Idag var jag på trädet för att träffa min individualterapeut och färdighetsträningsledarna i DBTgruppen. Vi skulle prata lite om när det är dags för mig att avsluta gruppterapin. Efter att vi pratat en stund så kom vi fram till att jag ska sluta. Visste ju att det skulle komma. Men så här fort. Idag. Skulle vart på min sista grupp efter det mötet, men det var bara jag som kom, så jag ska iväg dit nästa vecka och säga hejdå.

Det är många blandade känslor just nu. Det känns skitbra, jag har klarat det. Jag är på väg åt rätt håll. Det är verkligen ett steg i rätt riktning, men ändå... det känns ledsamt, det har ju givit mig så himla mycket. Och läskigt. Ska jag klara mig själv nu? Tänk om jag glömmer allt? Jag kanske inte alls klarar mig, jag kanske...och så vidare. Och så blir det lite av en identitetskris av något slag. Är jag "frisk" nu? Vem är jag när jag mår bra? Vem är jag när jag inte går i terapi? Vem är jag utan psykiatrin? Vem blir jag nu? Vem, vad, hur?

Men och andra sidan är det inte så konstigt. Jag har gått i terapi och vart inom psykiatrin i 7 år nu. I DBT har jag gått sen 2008. I tre år. Och nu är jag färdig. Visst, jag kommer att fortsätta träffa min individualterapeut ett tag till, någon gång i månaden. Och jag kommer fortfarande ha kontakt med psykiatrin så länge jag äter medicin. Men ändå, så många känslor. Det trodde jag faktiskt inte.


it's easy to slip away and believe it all

Jag trodde inte att det skulle vara så här jobbigt.
Jag visste ju att jag så småning om skulle skulle sluta,
har ju trots allt gått i DBT i tre år.
Men nu börjar slutet.
Snart står jag på egna ben.

Schizoaffektivt syndrom, depressiv.

Schizoaffektivt syndrom är en psykiatrisk diagnos på en neurobiologisk sjukdom. Den beskriver ett tillstånd som både har symtom på humörsvängningar och schizofreni. En person kan vara i ett psykotiskt tillstånd eller ha en försämring av verklighetsuppfattningen, för det mesta i form av hörselhallucinationer, paranoida eller märkliga vanföreställningar. Det kan också innebära oorganiserat tal och tänkande, tillsammans men vaga maniska och/eller mixade depressiva episoder i samband med avsevärd social eller yrkesmässig dysfunktion. Det finns två typer av schizoaffektiv sjukdom: den bipolära varianten och den depressiva varianten.
Schizoaffektiv sjukdom är en psykisk sjukdom som karaktäriseras av humörsvängningar och psykos. Psykos består av vanföreställningar och/eller hallucinationer. Personer med sjukdomen upplever psykotiska symtom i samband med (men oftast efter) deras depressiva, blandade eller maniska episoder.
Den depressiva typen innebär att störningen omfattar enbart allvarlig depression.

Nedan följer kriterierna för en diagnos av schizoaffektiv sjukdom enligt DSM-IV:
A.
Två (eller fler) av följande symtom förekommer under en period av en månad:

-Vanföreställningar
-Hallucinationer
-osammanhängande tal
-kraftigt desorganiserat eller katatonskt beteende
-negativa symtom ( till exempel känslolöshet eller irrationellt tänkande)

OCH
att det vid något tillfälle är antingen en:

-allvarlig depressiv episod
-manisk episod
-mixad episod

B. Under en och samma sjukdomsperiod har personen haft vanföreställningar eller hallucinationer under minst två veckors tid utan framträdande humörsvängningar.
C. Under hela den aktiva och resterande sjukdomsperioden har personen symtom som motsvarar kriterier för humörsvängningar.
D. Störningarna är inte orsakade av en direkt fysiologisk effekt av t.ex. en medicin eller narkotikamissbruk eller av en fysisk åkomma.



De diagnoskriterier jag uppfyller är vanföreställningar (förföljelse- och iakttagskäslor) och hallucinationer (ser skuggor i pereferin) och att jag imellanåt blir deprimerad väldigt snabbt. Det är inte ofta jag har depression och vanföreställningar/hallucinationer samtidigt utan det sistnämnda kommer oftast när jag mår bättre. När jag var yngre gick jag helt in i vanföreställningarna och hallucinationerna, men nu har jag tack vare behandling lärt mig vad som är på "riktigt" och vad som inte är det. Jag blir numera inte heller rädd någon längre tid för det jag upplever. Jag har också lärt mig att mina depressioner går över lika snabbt som de kommer, vilket gör det mycket lättare för mig att hantera genom att just veta att det går över.


Dialektisk beteendeterapi, DBT.

Vad är DBT?

DBT kan beskrivas som ett högorganiserat ”hjälpmedel” för patienter i kaos och desperation. Vårdgivare blir starkt påverkade och känner sig ofta hjälplösa i försöken att hjälpa dessa patienter. Metoden är unik på det sättet att den värnar om terapeutens motivation och ”överlevnad” lika mycket som patientens.
DBT betraktas som en teambehandling där varje teammedlem ansvarar för teamets samtliga patienter. Stödet i teamet är avgörande för behandlingarnas resultat.
Det centrala och övergripande i terapin är att hjälpa patienten att hitta en balans i sitt inre och gentemot den yttre omgivningen. Man lär patienten att acceptera verkligheten och sig själv så som hon är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt.
Arbetet fokuseras på att identifiera olika dialektiska livsdilemman och att sedan skapa en syntes av de till synes oförenliga företeelserna, exempelvis att kunna omfatta motstridiga önskningar om att vilja leva och vilja dö, att samtidigt älska och avsky någon, att samtidigt vara både beroende och självständig, stark och svag eller att ha både dåliga och goda sidor.
DBT är också inriktad på att lära patienten att identifiera, stå ut med och hantera känslosvängningar och impulser för att kunna minimera sitt självskadebeteende. Man fokuserar också starkt på att förmå patienten att stanna kvar i terapin även vid motgångar och att lära henne/honom färdigheter i att hantera konfliktfyllda interpersonella relationer.

DBT bedrivs i sex kanaler:
• individualterapi
• färdighetsträning i grupp
• det dialektiska teamet
• utökad telefontillgänglighet för krishjälp.
• patienten som samordnare
• anhörigutbildning

 Färdighetsträning i grupp – att ge livskunskap
I färdighetsträningen som har skolkaraktär, arbetar man sig igenom ett pedagogiskt material indelat i fem avsnitt:
1) medveten närvaro – att styra sitt inre,
2) att reglera känslor
3) att skapa och bevara goda relationer,
4) att stå ut i kris samt
5) att bekräfta sig själv och andra – om validering.

Färdighetsträningen är i första hand psykopedagogisk och inte psykoterapeutisk – man diskuterar, övar och rollspelar utifrån ett skrivet material. Varje avsnitt tar cirka 8 veckor att arbeta igenom.
Varje patient måste, som synes, förbinda sig till en ganska krävande och aktiv insats med olika terapiinslag varje vecka och en stor mängd hemuppgifter. Av detta skäl inleds inte en DBT-behandling utan att patienten har fått full information om vad som väntar henne/honom och fått möjlighet att själv aktivt välja denna terapiform.
(psykologiguiden.se)



Jag har gått i DBT i ungefär 2 och ett halvt år nu. Känner att jag behöver lite mer via gruppterapin, sedan börjar det bli dags att stå på egna ben. Jag ju nämna att ingen annan behandling har hjälpt mig så bra som det här.


AnorexiBulimiCenter

Här bedrivs utrednings- och behandlingsarbete för personer med ätstörningsproblematik av typen diagnos anorexia nervosa och bulimia nervosa samt ätstörning UNS. Åldersgruppen är 10 till 35 år. Man utgår från att tillstånden har en multifaktoriell bakgrund där såväl bilogiska, psykologiska som social faktorer kan ingå. Utifrån det synsättet erbjuds olika behandlingsinsatser. Behandlingen kan ske såväl individuellt som i grupp. Verksamheten är uppbyggd kring en mottagning och en dagverksamhet.
(abkontakt.se)


Jag gick i dagvården på ABC i ungefär två veckor. Där var det ätträning med frukost, lunch, mellanmål, lunch och mellanmål igen. Alltså åt man typ hela tiden. I mellan målen var det olika aktiviteter, till exempel teckna, skriva och prata. Än så länge just fine. Men, så fort jag försökte prata om det jag skrivit eller ritat fick jag höra "Du, Johanna... vi tar det du och jag lite senare." Jag hade förmycket andra problem utöver min ätstörning. De på ABC skickade en remiss till BUP, efter ett läkarsamtal och två veckor på barnavdelningen på sjukhuset var jag inlagd på BUP. Det gjorde att jag aldrig fick specifik hjälp med min ätstörning.

BUP, öppen- och slutenvård.

BUP är en specialistverksamhet inom sjukvården för barn och ungdomar med psykiska svårigheter. Till oss kommer barn och unga under 18 år som är deprimerade, har mycket ångest eller till exempel skadar sig själva. En del kan ha stora svårigheter att fungera tillsammans med andra i skolan eller i familjen. De kan också ha varit med om något skrämmande som påverkar dem så mycket att de har svårt att klara av vardagen. Vi möter barnen, ungdomarna och deras föräldrar och ger dem stöd och en möjlighet till förändring.

I vårt arbete utgår vi från att man måste förstå oss människor utifrån flera perspektiv. Att vi påverkas av såväl biologiska som sociala och psykologiska faktorer. För oss på BUP är det viktigt att alltid se till den unika situation som varje barn, ungdom och familj befinner sig i.
(bup.nu)



Började på BUP när jag var 14, på grund av min depression, ångest och självskadebeteende. Jag blev inlagd och blev kvar på avdelningen i ungefär fyra månader. Sedan klarade jag mig med samtalskontakt alltifrån 1 gång i veckan till varje dag tills jag började gymnasiet och blev inlagd igen. Denna gång blev det en månad. Hade även en en veckas inläggning den sommaren. Då skrev de ut mig på grund av platsbrist, trots att jag kanske behövt mer skydd.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om avdelningen. Det är en akutavdelning och passar nog främst som just det, att vara där när det är som mest akut. Fyra månader inlåst med extra vak gör mycket. Jag tappade kompisar, missade mycket i skolan och blev alldeles för van vid rutinerna där. Tog lång tid att vänja sig vid vardagen sen.
Läkaren/psykologen jag hade kontakt med ser jag verkligen upp till. Hon stod ut med en tjurig patient med knäna uppdragna till hakan som ständigt svarade "jag vet inte". När jag inte var hos henne fick jag skriva mail, och hon svarade alltid. Det enda negativa var att varje gång jag var där så pratade hon om inläggning. Det har gjort att jag numera är väldigt nervös när jag pratar med läkare inom psyk. Därför vågade jag inte heller prata om det som var tungt eller jobbigt, just för att hon kunde lägga in mig. Men det var ändå en trygghet för mig.


Generaliserat ångestsyndrom (GAD)

Generaliserat ångestsyndrom (eller GAD efter engelskans General Anxiety Disorder) är ett ångesttillstånd som inte behöver vara knutet till någon specifik situation. Denna typ av ångesttillstånd kan uppträda var som helst, precis som "panikångest". De flesta människor upplever obehag i maggropen, handsvett, hjärtklappning och ibland darrningar. Typiskt är att man alltid ser det värsta av olika tänkbara scenarion, även när man förnuftsmässigt kan förstå att man oroar sig i onödan.

Diagnos:
A. Överdriven rädsla eller oro (förväntansångest) inför ett antal olika händelser eller aktiviteter flertalet dagar under minst sex månader.

B.
Svårigheter att kontrollera oron.

C.
Rädslan och oron förknippas med tre eller fler av följande sex symptom (av vilka några funnits med i bilden flertalet dagar de senaste sex månaderna).
(1) Rastlös, uppskruvad eller på helspänn
(2) lätt att bli uttröttad
(3) svårt att koncentrera sig eller tom i huvudet
(4) irritabel
(5) muskelspänning
(6) sömnstörning (svårt att somna, täta uppvaknanden eller orolig och otillfredsställande sömn)

D. Fokus för rädslan och oron är inte enbart begränsad till symptom på någon axel I.störning, till exempel rädslan och oron gäller inte panikattacker (som vid paniksyndrom), social genans (som vid social fobi), förorening (som vid tvångssyndrom), att vara ensam borta från hemmet eller anhöriga (som vid separationsångest), viktökning (som vid anorexia nervosa), eller allvarlig sjukdom (som vid hypokondri). Rädslan och oron föreligger inte heller uteslutande i samband med posttraumatiskt stressyndrom.

E.
Rädslan oron eller de fysiska symptomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

F.
Störningen beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t ex missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t ex hypertyroidism) samt visar sig inte enbart i samband med ett förstämningssyndrom eller en psykos. Den diagnostiseras inte heller vid genomgripande störningar i utvecklingen.

Det är viktigt att notera att oron skall vara överdriven, den skall alltså inte stå i proportion till personens faktiska problem i livet.


Depressiv personlighetsstörning

Personlighetsstörning är ett samlingsnamn på ett tillstånd av allvarlig känslomässig störning från tidig ålder. Dessa störningar kännetecknas av svår intensiv ångest, som kommer snabbt och den är oberäknelig.

För att hantera denna ångest skapar den drabbade en strategi som omvärlden har svårt att förstå. Strategin går ut på att lindra ångesten, men dessa sätt är oftast inadekvata och oförståliga.

En del skadar sig själva, andra missbrukar eller har svårt att vara i relationer. Självmordsfunderingar är vanligt då den intensiva ångesten leder till ett svårt lidande och många känner sig övergivna. Det kan bero på att det inte finns någon tilltro till andra då individen kan ha haft svåra, ofta traumatiska uppväxtförhållanden med övergrepp av olika slag, sexuella och misshandel. Många har inte fått den grundläggande känslomässiga plattform, tilltron till dem som man mest är beroende  av, vilket gör att den känslomässiga mognaden har stannat av och inte fått utvecklats.
(vgregion.se)

Personlighetsstörning UNS används vid personlighetsstörningar som inte uppfyller kriterierna för någon av de specifika personlighetsstörningarna. Ett exempel kan vara när drag från fler än en personlighetsstörning forns med i bilden, utan att kriterierna för någon specifik störning är uppfyllda ("blandad personlighet"), och där dessa drag sammantaget orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i ett eller flera viktiga områden av tillvaron (t ex i arbete eller socialt). Personlighetsstörning UNS kan också användas när en specifik personlighetsstörning bedöms föreligga som inte tas upp i den här förteckningen. Exempel på sådana är depressiv personlighetsstörning och passivt-aggressiv personlighetsstörning.
(psykiatriomradet.com)



I min journal står det depressiv personlighetsstörning. Det ända jag hittar om det är att det är en underkategori av personlighetsstörning UNS.


Självskadebeteende.

Självskadebeteende innebär att man medvetet skadar den egna kroppen, ofta med hjälp av vassa föremål men metoderna som används är varierande. I allmänhet skadar man inte sig själv för att man har en önskan att dö, utan tvärtom som ett sätt att kontrollera en mycket stark själslig smärta. Det kan kännas lugnande, fungera som ett sätt att straffa sig själv eller som ett sätt att uttrycka känslor. Varje person med självskadebeteende har sina egna förklaringar till varför de gör som de gör.
De negativa konsekvenserna av att skada sig tar dock snabbt överhanden när man väl har börjat. Alltmer tid och kraft ägnas åt att försöka dölja såren som riskerar att framkalla reaktioner hos omvärlden. Samtidigt finns en önskan att någon kunde se och förstå. Skam- och skuldkänslor inför nära och kära, känslor av misslyckande och mindervärde tar snabbt över, och för att lindra de negativa känslorna som självskadebeteendet medför måste man skada sig igen. Personer med långvarigt självskadebeteende har ofta sociala problem, bär på en ständig ångest och en känsla av hopplöshet som ibland även leder till verkliga självmordsförsök.

Det går dock att bryta ett självdestruktivt beteende och lära sig att hantera starka känslor på andra sätt. Då självskadebeteendet i sig har en förmåga att framkalla ångest, brukar ångesten avta alltmer ju längre tid som går mellan skadetillfällena och desto fler strategier som byggs upp för att stå ut med sina starka negativa känslor.
(shedo.org)



Jag började självskada någongång på mellanstadiet. Hur jag kom på tanken eller varför jag gjorde det då har jag svårt att minnas. Efter det har mitt självskadande gått i vågor. Vissa perioder nästintill ingenting, andra flera gånger om dagen. Anledningarna till mitt beteende var främst att stå ut, att överleva all ångest. Att skada mig gav en känsla av lugn, även för att fysisk smärta är lättare att hantera än att psykisk. Ett fåtal gånger har det vart som bestraffning, enbart för att skada mig själv.
Nu kan jag säga att jag är fri från självskadebeteendet, trots att tankarna och impulserna kommer med jämna mellanrum.

Ätstörning UNS.

Symptomen hos en person som fått diagnosen ätstörning UNS kan likna de bulimiska eller de anorektiska, beroende på vilken sjukdomsbild ätstörningen liknar. Ätstörning UNS är den vanligaste formen av ätstörning . Personer med denna diagnos har problem med sitt ätande och är ständigt upptagna med tankar på mat och vikt.
Självbilden är starkt beroende av det egna utseendet. Minst lilla viktökning ger ofta ångest. Denna diagnos kan precis som vid Anorexia och Bulimia Nervosa ge medicinska och psykiatriska komplikationer och medföra ett stort personligt lidande. Ätstörning UNS kan bli en inkörsport till mer svårbehandlade sjukdomar som Anorexia och Bulimia nervosa. Det är därför av yttersta vikt att tidigt söka hjälp för att vända den onda cirkeln.
(riksforeningenmotatstorningar.se)


Min ätstörning började med att jag slutade äta. Att jag började göra mig av med maten genom att kräkas kom senare, men trappades upp hela tiden. Tillslut kunde jag inte äta någonting utan att kräkas och varje dag var en kamp för att undvika mat. När jag gått ner alldeles för mycket i vikt under kort tid tog mina föräldrar kontakt med ABC, där jag gick i ätträning under veckodagarna. Men just då hade jag många andra problem, och blev då remitterad till Bup och slutenvården. Därför fick jag ingen riktig hjälp med min ätstörning förens jag började i DBT 2008. Nu skulle jag inte längre säga att jag har en "aktiv" ätstörning, men visst, tankarna och impulserna finns där (och kommer förmodligen alltid göra) men det har jag lärt mig att hantera och leva med.

bloglovin
RSS 2.0