jag är en liten kanin, liten men ovanligt fin. öronen mina, är långa och fina och viftar som öronen ska. *vift vift*
Här om dagen när vi var hos Gustafs föräldrar kom deras katt in med en kaninunge som jag räddade. Så himla söt var den, med babypäls, lena öron och stora, svarta ögon. Det var nästan så jag ville ta med mig den hem, men vi släppte ut den i ett buskage.
Ska vi starta upp en by, ska vi bygga upp nåt nytt, ska vi skriva en ny bibel med tio nya budord? kan vi heta nånting annat Fredrik, kan vi passa in någonstans där man får sköta sitt eget huvud men slipper sköta sig själv?
Så här har jag spenderat min dag. Med stickor, ljudbok; Vindens skugga av Carlos Ruiz Safón och avslutat med ett spinningpass. Helt okej dag med andra ord.
bakom mina solglasögon
Bara skinn och ben, med ett hjärta av tvål. Det får dom solblekta, vackra att se rött i år. Och ni har borrat små hål, försöker ta mina tankar. Jag stjäl tillbaka min tid, alla timmar ni en gång stal av mig.
Kent - Elvis.
För några veckor sedan rensade jag ut min gaderob. Näst intill alla byxor, vissa kjolar och klänningar var för små. Blev sjukt irriterad och suckade ljudligt över att jag måste köpa nya byxor. Idag slog det mig. Jag klarade av att prova kläder som visade sig vara för små, när de tidigare varit förstora, utan att bli någonting annat än irriterad.
För bara något år sedan hade jag brutit ihop fullständigt. Tyckt att jag var tjock, värdelös, äcklig... you name it. Även om jag har mina dagar, då jag nojar mig, räknar kalorier, byter kläder hundra gånger för att se smalare ut, så har jag kommit väldigt långt i min ätstörning. I princip helt utan professionell hjälp. Min ätstörning har alltid legat lite i bakgrunden, det har alltid funnits något som man har vart tvungen att ta tag i innan, något som gjort att den inte synts osv.
Men här står jag idag, jag blir endast sur när jag växt ur kläder. Jag har insett att min kroppsstorlek inte spelar någon roll för någon annan än mig själv. De människor i min närhet som betyder något tycker om mig oavsett om mina byxor är i storlek XS eller i L.
För några veckor sedan rensade jag ut min gaderob. Näst intill alla byxor, vissa kjolar och klänningar var för små. Blev sjukt irriterad och suckade ljudligt över att jag måste köpa nya byxor. Idag slog det mig. Jag klarade av att prova kläder som visade sig vara för små, när de tidigare varit förstora, utan att bli någonting annat än irriterad.
För bara något år sedan hade jag brutit ihop fullständigt. Tyckt att jag var tjock, värdelös, äcklig... you name it. Även om jag har mina dagar, då jag nojar mig, räknar kalorier, byter kläder hundra gånger för att se smalare ut, så har jag kommit väldigt långt i min ätstörning. I princip helt utan professionell hjälp. Min ätstörning har alltid legat lite i bakgrunden, det har alltid funnits något som man har vart tvungen att ta tag i innan, något som gjort att den inte synts osv.
Men här står jag idag, jag blir endast sur när jag växt ur kläder. Jag har insett att min kroppsstorlek inte spelar någon roll för någon annan än mig själv. De människor i min närhet som betyder något tycker om mig oavsett om mina byxor är i storlek XS eller i L.
Idag. För 6 år sedan.
You know you've been away too long when your penis smells like a cheese doodle
Nu har jag i princip slutat jobba, läget för kusin som fått canceråterfall är mer stabilt så jag borde börja uppdatera lite mer. Men jag har en ny hobby. Gustaf köpte en ritplatta här om dagen. Hur kul som helst! Ritplatta + ljudbok/radiopoder = nice. Ni får ett smakprov, än så länge ser det ut som paint-teckningar. Men vänta bara, snart är jag king.
kloka ord från Lady Dahmer
"Att det ska vara så svårt egentligen att lära sig trivas i sin kropp. Lära sig att se det vackra, för kroppar är vackra och fantastiska oavsett hur de egentligen ser ut. Kurvorna och valkarna i en tjock kropp som bara inbjuder till kramar och kläm eller estetiken och de vackra vinklarna i en smal.
Jag har alltid varit så där supersmal med knotorna utstickande och minns hur jag älskade att låta fingrarna löpa över höftbenen men trivdes egentligen inte då heller. Sen gick jag upp lite i vikt fast trivdes inte mer för det.
Jag har aldrig känt mig vacker förräns jag blev gravid och fick uppleva vad kroppen faktiskt är till för. Äntligen slapp jag hålla in magen. Den kunde puta ut bäst den ville och tuttarna blev sådär tunga och stora och jag kunde äntligen andas ut. (ja tills foglossningen kom igång och jag blev en fånge i min egen kropp).
Men sen står man där med tom mage, tigerränder som täcker den och nya volanger på ställen man inte riktigt trodde man kunde få volanger. Trasig kropp, nyförvärvad fetma och så ska jag lära mig tycka om det? Trivas i det?
Och då blir jag arg på mig själv som ens funderar i de banorna, varför ska jag lära mig tycka om mitt utseende och min kropp? Varför är det ett problem? Borde inte det vara lika relevant eller intressant som de inre organen? Huvudsaken är väl att skiten funkar? Varför bryr jag mig? För jag bryr mig ju! Jag vill också vara vacker och då inte bara i mina egna ögon för om jag satt på en öde ö så skulle jag lätt let myself go liksom. Fan vilken befrielse!
Men nu är jag medveten om blickar... eller snarare bristen av dem. Jag som fick karlarna att vända på huvudet flera varv om och som gjorde kvinnor svarta av avundsjuka (fast det hade ju sitt pris). Vem är jag nu? Och varför saknar jag det?
Vilket jävla våp man är egentligen.
Fast sen så får man syn på sig själv i spegeln i en sån där ganska ok vinkel och inser att man trots volanger och tigerränder och andra skavanker faktiskt är ganska vacker ändå."
Jag har alltid varit så där supersmal med knotorna utstickande och minns hur jag älskade att låta fingrarna löpa över höftbenen men trivdes egentligen inte då heller. Sen gick jag upp lite i vikt fast trivdes inte mer för det.
Jag har aldrig känt mig vacker förräns jag blev gravid och fick uppleva vad kroppen faktiskt är till för. Äntligen slapp jag hålla in magen. Den kunde puta ut bäst den ville och tuttarna blev sådär tunga och stora och jag kunde äntligen andas ut. (ja tills foglossningen kom igång och jag blev en fånge i min egen kropp).
Men sen står man där med tom mage, tigerränder som täcker den och nya volanger på ställen man inte riktigt trodde man kunde få volanger. Trasig kropp, nyförvärvad fetma och så ska jag lära mig tycka om det? Trivas i det?
Och då blir jag arg på mig själv som ens funderar i de banorna, varför ska jag lära mig tycka om mitt utseende och min kropp? Varför är det ett problem? Borde inte det vara lika relevant eller intressant som de inre organen? Huvudsaken är väl att skiten funkar? Varför bryr jag mig? För jag bryr mig ju! Jag vill också vara vacker och då inte bara i mina egna ögon för om jag satt på en öde ö så skulle jag lätt let myself go liksom. Fan vilken befrielse!
Men nu är jag medveten om blickar... eller snarare bristen av dem. Jag som fick karlarna att vända på huvudet flera varv om och som gjorde kvinnor svarta av avundsjuka (fast det hade ju sitt pris). Vem är jag nu? Och varför saknar jag det?
Vilket jävla våp man är egentligen.
Fast sen så får man syn på sig själv i spegeln i en sån där ganska ok vinkel och inser att man trots volanger och tigerränder och andra skavanker faktiskt är ganska vacker ändå."
the world just chews us up and spits us out
det är så mycket just nu, där av dålig uppdatering. sorry.
like animals
En liten uggleportmonä jag gjorde till Karin i inflyttningspresent.
Min och Emmies Hjärtekatter har äntligen kommit fram.
