Ätstörning UNS.
Symptomen hos en person som fått diagnosen ätstörning UNS kan likna de bulimiska eller de anorektiska, beroende på vilken sjukdomsbild ätstörningen liknar. Ätstörning UNS är den vanligaste formen av ätstörning . Personer med denna diagnos har problem med sitt ätande och är ständigt upptagna med tankar på mat och vikt.
Självbilden är starkt beroende av det egna utseendet. Minst lilla viktökning ger ofta ångest. Denna diagnos kan precis som vid Anorexia och Bulimia Nervosa ge medicinska och psykiatriska komplikationer och medföra ett stort personligt lidande. Ätstörning UNS kan bli en inkörsport till mer svårbehandlade sjukdomar som Anorexia och Bulimia nervosa. Det är därför av yttersta vikt att tidigt söka hjälp för att vända den onda cirkeln.
(riksforeningenmotatstorningar.se)
Min ätstörning började med att jag slutade äta. Att jag började göra mig av med maten genom att kräkas kom senare, men trappades upp hela tiden. Tillslut kunde jag inte äta någonting utan att kräkas och varje dag var en kamp för att undvika mat. När jag gått ner alldeles för mycket i vikt under kort tid tog mina föräldrar kontakt med ABC, där jag gick i ätträning under veckodagarna. Men just då hade jag många andra problem, och blev då remitterad till Bup och slutenvården. Därför fick jag ingen riktig hjälp med min ätstörning förens jag började i DBT 2008. Nu skulle jag inte längre säga att jag har en "aktiv" ätstörning, men visst, tankarna och impulserna finns där (och kommer förmodligen alltid göra) men det har jag lärt mig att hantera och leva med.
Självbilden är starkt beroende av det egna utseendet. Minst lilla viktökning ger ofta ångest. Denna diagnos kan precis som vid Anorexia och Bulimia Nervosa ge medicinska och psykiatriska komplikationer och medföra ett stort personligt lidande. Ätstörning UNS kan bli en inkörsport till mer svårbehandlade sjukdomar som Anorexia och Bulimia nervosa. Det är därför av yttersta vikt att tidigt söka hjälp för att vända den onda cirkeln.
(riksforeningenmotatstorningar.se)
Min ätstörning började med att jag slutade äta. Att jag började göra mig av med maten genom att kräkas kom senare, men trappades upp hela tiden. Tillslut kunde jag inte äta någonting utan att kräkas och varje dag var en kamp för att undvika mat. När jag gått ner alldeles för mycket i vikt under kort tid tog mina föräldrar kontakt med ABC, där jag gick i ätträning under veckodagarna. Men just då hade jag många andra problem, och blev då remitterad till Bup och slutenvården. Därför fick jag ingen riktig hjälp med min ätstörning förens jag började i DBT 2008. Nu skulle jag inte längre säga att jag har en "aktiv" ätstörning, men visst, tankarna och impulserna finns där (och kommer förmodligen alltid göra) men det har jag lärt mig att hantera och leva med.
Kommentarer
Trackback
