Idag var jag på trädet för att träffa min individualterapeut och färdighetsträningsledarna i DBTgruppen. Vi skulle prata lite om när det är dags för mig att avsluta gruppterapin. Efter att vi pratat en stund så kom vi fram till att jag ska sluta. Visste ju att det skulle komma. Men så här fort. Idag. Skulle vart på min sista grupp efter det mötet, men det var bara jag som kom, så jag ska iväg dit nästa vecka och säga hejdå.

Det är många blandade känslor just nu. Det känns skitbra, jag har klarat det. Jag är på väg åt rätt håll. Det är verkligen ett steg i rätt riktning, men ändå... det känns ledsamt, det har ju givit mig så himla mycket. Och läskigt. Ska jag klara mig själv nu? Tänk om jag glömmer allt? Jag kanske inte alls klarar mig, jag kanske...och så vidare. Och så blir det lite av en identitetskris av något slag. Är jag "frisk" nu? Vem är jag när jag mår bra? Vem är jag när jag inte går i terapi? Vem är jag utan psykiatrin? Vem blir jag nu? Vem, vad, hur?

Men och andra sidan är det inte så konstigt. Jag har gått i terapi och vart inom psykiatrin i 7 år nu. I DBT har jag gått sen 2008. I tre år. Och nu är jag färdig. Visst, jag kommer att fortsätta träffa min individualterapeut ett tag till, någon gång i månaden. Och jag kommer fortfarande ha kontakt med psykiatrin så länge jag äter medicin. Men ändå, så många känslor. Det trodde jag faktiskt inte.