• Bedöm situationen, ta kontakt
• Lyssna öppet och fördomsfritt
• Erbjud stöd och information
• Uppmuntra personen att söka professionell hjälp
• Stöd personen att skaffa andra hjälpresurser

• Vårdcentral eller annan läkarmottagning (Hitta din vårdcentral på 1177.se)
• Psykiatrisk mottagning (Hitta mottagning på 1177.se)
• Personal på skola: lärare, skolsköterska, psykolog, socionom, husmor, skolvärdinna, fritidspersonal
• Ungdomsmottagning (Hitta mottagning på umo.se)
• Präst, diakon

En människa som tänker på självmord känner sig ofta isolerad och ensam och kan uppleva att inget och ingen kan hjälpa eller förstå hans eller hennes psykiska smärta.

När man inte kan se något annat sätt att handskas med denna förtvivlan och smärta, kan självmord förefalla som den enda utvägen. När allt upplevs hopplöst kan det kännas som om det inte finns något val.

Riskfaktorer och varningssignaler

Kritiska livshändelser:

förlust av närstående, relation, arbete, pengar och liknande.

Större besvikelse, misslyckad examen, utebliven befordran, mobbning, etc.

Sjukdomar, så som depression, psykos, allvarliga kroppsliga sjukdomar, missbruk.

Reagera alltid då du märker förändringar i beteendet hos en person, om denne inte länge är sig lik eller annat som får dig att ana oråd. Reagera om personen verkar ledsen, isolerar sig, talar om hopplöshet, känner sig värdelös, slutar bry sig om sitt utseende, uttrycker tankar om döden i teckningar, berättelser, sånger eller ta avsked av människor i sin närhet och/eller ger bort ägodelar. Reagera om personen börjar med ett riskfyllt och självdestruktivt beteende.

Reagera även om du märker att en person du vet är självmordsbenägen blir väldigt lugn då detta kan tyda på ett tyst beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Vad göra för att hjälpa?

1. Gör något nu: räck ut din hand.
2. Var medveten om dina reaktioner: Rädsla kan få dig att vilja ignorera situationen. Gör inte det.
3. Var tillgänglig: Tillbringa tid med personen och visa omsorg och omtanke utan att döma, bli arg eller upprörd. Lyssna.
4. Fråga om självmord: Det enda sättet att få svar på om personen tänker på självmord är att fråga. Det visar också på att du lägger märke till personen och har lyssnat. Gör ingen överenskommelse om att någons självmordstankar ska vara en hemlighet.
5. Kontrollera säkerhet: Ställ följande frågor: Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord? Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig det för att kunna utföra din plan? Vilken hjälp har du tillgång till för att kunna må bättre och känna dig tryggare? Fråga även hur du kan hjälpa och stötta.
6. Fatta beslut om vad du ska göra och hur ni ska lösa situationen: Uppmuntra till professionell hjälp eller att ta ett första steg till hjälp från exempelvis partner, föräldrar eller nära vänner.
7. Förmedla hopp – trösta – be om ett löfte: Självmordstankar återkommer ofta och när de gör det är det viktigt att personen att be om hjälp och berätta för någon om sina känslor. Be personen att lova att be om hjälp. Visa engagemang och din vilja att förstå.
8. Ta hand om dig själv: Det är känslomässigt påfrestande att vara ett stöd till en självmordsbenägen person, särskilt under en längre tid. Se till att inte vara ensam om detta.
9. Stanna kvar: självmordstankar försvinner inte utan att den självmordsnära personen upplever någon form av förändring i livet. Upplevelsen av stöd kan vara en hjälp att hantera självmordstankarna. Du kan hjälpa!

Skulle du stöta på mig på stan skulle du nog knappt lägga märke till mig. En vanlig, ung tjej med grönblå ögon, rödbrunt hår förmodligen promenerande med någon kompis eller med min pojkvän i handen med ett leende på läpparna. 

Men. Hade du kommit närmre, eller tittat väldigt noga på mig, hade du sett ärr på mina armar. Nu mer är de läkta, men de syns. Om jag inte haft alla dessa ärr, hade du aldrig ens tänkt tanken på att jag har en psykisk sjukdom. Du hade inte lagt märke till mig. Nu vågar jag gå utan långa ärmar på tröjan, vågar gå utanför dörren, även om jag vet att de finns de som stirrar på mig. Men många vågar inte det. 

Psykisk sjukdom syns inte. Du känner säkert någon som haft psykiska problem. Någon som vart deprimerad, haft ångest eller en extrem rädsla för någonting. Det finns säkert de i din närhet som har haft psykiska besvär, eller en sjukdom, som inte vågar berätta för någon, just på grund av alla dessa fördomar som finns i samhället.

Och när jag läser alla inlägg under artiklarna om bygget i Berga förstår jag ännu mer varför. Dessa fördomar mot psykiskt sjuka verkar komma från urminnes tider, att alla med en psykisk sjukdom är farliga, utåtagerande och kommer stå utanför era fönster och stirra, kanske jaga era barn eller springa omkring nakna, skrikande. Men tänkt efter lite.  

Boendet som ska byggas i Berga är för personer med olika psykiska funktionsnedsättningar. De behöver hjälp och stöd i vardagen. Boendet ska innehålla lägenheter, inte celler, inga murar och ingen taggtråd. Det är inte några farliga massmördare som ska flytta in. Det är vanliga människor som behöver lite extra stöd.  

Så, tänk efter lite innan ni protesterar, skriver kommentarer och talar med varandra. De ni skriver om är vanliga människor, som du och jag. Det hade kunnat vara ditt barn, mamma eller vän som drabbats och behöver komma till ett boende för att få stöd. 

Eller tänk om boendet inte blir byggt, och du, din fru eller pappa får en psykisk sjukdom och behöver komma till ett boende som Kungsljuset för att komma på rätt köl igen. Hur skulle ni då reagera när det inte finns någonstans att få den hjälpen? När ni märker att det är er själva samhället har fördomar mot? 

Alla kan drabbas av psykisk sjukdom. Alla har rätt till det stöd som krävs för att bli frisk igen. Även du.