Kent - Elvis.

För några veckor sedan rensade jag ut min gaderob. Näst intill alla byxor, vissa kjolar och klänningar var för små. Blev sjukt irriterad och suckade ljudligt över att jag måste köpa nya byxor. Idag slog det mig. Jag klarade av att prova kläder som visade sig vara för små, när de tidigare varit förstora, utan att bli någonting annat än irriterad.

För bara något år sedan hade jag brutit ihop fullständigt. Tyckt att jag var tjock, värdelös, äcklig... you name it. Även om jag har mina dagar, då jag nojar mig, räknar kalorier, byter kläder hundra gånger för att se smalare ut, så har jag kommit väldigt långt i min ätstörning. I princip helt utan professionell hjälp. Min ätstörning har alltid legat lite i bakgrunden, det har alltid funnits något som man har vart tvungen att ta tag i innan, något som gjort att den inte synts osv.

Men här står jag idag, jag blir endast sur när jag växt ur kläder. Jag har insett att min kroppsstorlek inte spelar någon roll för någon annan än mig själv. De människor i min närhet som betyder något tycker om mig oavsett om mina byxor är i storlek XS eller i L.