Jag känner nu att den här veckan har vart för mycket för mig. Ånget gnager i bröstet, aptiten är borta och min hjärna är som en sten. Min kropp skriker om att få koppla av, koppla bort. 7 timmar kvar tills jag får gå hem, sen sova en liten stund, sen upp för att inte vända på dygnet totalt. På måndag är det en massa nya intryck och hjärna kommer gå på högvarv. Jag har inga bra färdigheter att ta till just nu, förutom att bara stå ut. Ta en minut i taget, ta varje tillfälle till vila. Men, om man jämför med hur jag har mått tidigare är det här ingenting, absolut ingenting. Inga självskadetankar alls, och inget ätstörningsspöke kommer. Jag kan leva med att ha den här känslan i bröstet, så länge inte självskadetankar eller spöken tar över. Just nu är jag starkare än dom. Och det kommer jag fortsätta vara.

Och när jag behöver DBTn som mest missar jag det såklart. Föreläsningarna träffar exakt mina tider den här veckan. Får försöka få in en ny tid hos min terapeut någon annan dag. Gruppen får vänta ännu en vecka till. Och det är jävligt surt, för det är den som hjälper mest.