Helvetes natt.

Som jag skrev igår så jobbade jag inatt. Till en början gick det ju bra, men sedan fick han svårare och svårare att andas, blev kallsvettig och helt okontaktbar. Jag fattade redan då att han skulle dö, han skulle inte klara det. Så jag och hans vän gjorde HRL tills ambulansen kom efter kanske 20 min, då tog de över andningsbiten med jag fick forsatta försöka få igång hans hjärta. Efter ett tag kom det en ambulans till och de åkte iväg. Jag och vännen stannade kvar hemma medans mannens fru och bror åkte med. Efter två timmar ringde de och sa att det var slut, han klarade det inte. Jag väntade tills de kom hem, sen satt vi och pratade någon timme. Sen kände jag att de behöver nog vara ensamma. Jag lovade att styra upp med bemmaningen så att personalen fick veta och sen åkte jag hem och lyckades somna.

Fick sms av bemanningen där det stod att jag skulle ringa, vilket jag gjorde. De som jobbat hos honom skulle ha ett möte imorgon och dom tyckte att jag skulle komma dit. Jag får väl nästan göra det, eftersom jag var med när allt det här hände. Fick även erbjudande med hjälp av kommunhälsan, men känner att jag inte behöver det just nu.

När sånt här händer förstår man hur orättvist livet är, och hur snabbt allt kan ta slut. En sån fin familj och så händer någonting sånt här. ALS är en sådan fruktansvärd sjukdom. Det var skönt för honom att allt hände då han fortfarande sov, att han slapp lida. Ingen människa ska behöva kvävas till döds. Hans fru lovade att ringa mig någon dag, vilket jag hopas hon gör. Mina tankar är hos henne konstant just nu, vill bara veta att det är okej.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
RSS 2.0