Imorse när jag hoppade på bussen för att bege mig till stan fick jag en jättekonstig känsla. Trots att jag hoppat på samma hållplats, bott i samma håla och gått på gatorna hur många vändor som helst så kände jag inte igen mig. Hela stället var förändrat. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag kunde verkligen inte minnas att det var så det såg ut. Senare när jag kom hem igen kände jag igen mig precis. Jävla konstigt.

Nu har jag snart skrivit klart mina två uppsattser i socialpsykologin och blir nostalgisk med Sanna Nielsens Empty Room. Den påminner om vinter utan snö, stängda cafeer och vodka blandat med brämhults. Long gone.

And to sail across the sky alone
Forever trying to find its home
I can’t believe I have to say
I don’t know where you are today