Det gick bättre än jag trodde på dbtn idag. Jag mådde inte bra, men det väckte inte så mycket minnen som jag trodde. Antagligen för att jag inte träffat kvinnan från Bup som är ny ledare i vår grupp, men det var jäkligt nevöst innan. Nervositeten innan och sen två rätt jobbiga terapi timmar med tankar som drogs igång gjorde att jag inte alls mådde bra efter. Men jag bet ihop (tack Ellie) och gick med ett par klasskompisar som käkade lunch. Fick en pigga-upp-mig-chailatte av Ellie med. Sötunge!

När jag kom hem hade Gustaf köpt en julstjärna som vi satte upp i fönstret. Pluspoäng att man kan ta bort stjärnan och sätta på en vanlig lampskärm sen. Sen glodde vi på ett avsnitt av Bones och när det var slut lyssnade jag på kemin jag missade idag. Nu är jag väldigt trött. Det är jobbigt att inte må bra, trots att jag typ inte gjort någonting. Nu har jag tittat på Annas eviga och Lifvet, nu blir det Maria Wern och sen bums i säng. Imorgon drar jag till Växjö för att gå på julbord(!) med Ellie.







Även fast jag älskar vinter, snö och kyla drar årstiden varje år upp massa känslor, minnen, tankar och beteenden som jag inte har inte alls har lika mycket av under resten av året. Varför måste allting komma på samma gång? Jag misstänker att det beror på att de gånger jag vart inlagd har det vart efter jul. Så kroppen förbereder sig väl på något jävla vänster. Bygger upp något slags försvar, känns som en mur mellan mig och världen. Helst vill jag bara dra mig undan, isolera mig och putta undan allt jobbigt. Men det funkar inte så. Jag får försöka acceptera att vintrarna är så här, och inte sluta göra saker bara för det. Och absolut inte ge vika för demontankarna. Men, jag ska stå ut den här vintern också, och alla andra kommande vintrar med.