Då var det redan nyårsafton. Det har året har gott sjukt snabbt och det har hänt så otroligt mycket, både negativt och positivt. När det här året började var självskador fortfarande en del i mitt liv. Framtiden var bara en tjock dimma och jag trodde att jag skulle få ha det så resten av livet. Men precis när jag trodde att botten var nådd kom Gustaf. En männsika som såg mig under allt det här, såg mitt riktiga jag och var med mig utan att ställa krav på hur jag borde vara. Till en början testade mina demoner honom på massa hemska sätt men istället för att han sprang iväg från mig stannade han. Nära. Då insåg jag att riktig kärlek fanns, något att kämpa för! Och samtidigt som jag upptäckte detta förstod jag att dbtn kunde hjälpa mig. Nu har det gått över sju månader sedan jag skar mig själv eller tog en överdos. Livet är vackert. Och jag tänker fortsätta kämpa, även om det är så in i helvetes svårt och tungt ibland. Men nu vet jag, att livet är värt att kämpa för. Och stolt är jag, över mig själv, Gustaf och alla andra som stått ut och funnits kvar.

Ett nytt år är snart här, och det ska bli året då jag blir helt frisk.