De kallar mig galen älskling, men hämnden är ljuv. Man måste vara frisk för att bli sjuk. Mitt liv är ett sjöslag, alla blundar och ber.
Ibland undrar jag varför just jag fick en psykiskt sjukdom. Varför just jag fick sådan ångest att jag gjorde allt för att dämpa den. Varför det var jag som fick en sådan psykisk smärta att jag var tvungen att skada mig själv för att få lugn om så bara för ett par minuter. Undrar varför jag började hantera min ångest genom att sluta äta, hetsa, kräkas, skära, överdosera.
Jag hade en bra bardom och uppväxt. Hade vänner och familj runt omkring mig. Det gick bra i skolan, jag blev inte mobbad. Visst, det finns händelser som jag helst vill glömma som har påverkat mig. Men dessa har kommit efteråt, efter det att en osäkerhet smög sig på mig, en känsla av utanförskap och att jag inte passade in, att jag inte var som alla andra. Varför attackerade de känslorna just mig så starkt? Jag vet inte.
I elva års åldern blev jag mer observant på de här känslorna, försökte ändra på mig, försökte passa in. Trots att jag egentligen var precis som alla andra. Jag började tänka att "blir jag smal så kommer jag passa in", och i samma veva upptäckte jag att fysisk smärta dämpade den psykiska. Och sår i huden kan plåstras om, tas omhand. Sår i huden är lättare att läka än sår i själen. Att kontrollera vad jag åt gav mig känslan att vara duktig, att ha kontroll. Att jag kunde klara någonting. Att kräkas gav mig en lättnad, som om all ångest hamnade tillsammans med maten i toaletten.
Jag kommer aldrig få reda på varför jag blev sjuk under så lång tid. Jag komma antagligen ha svackor med ångest och depressioner under hela livet. Och detta måste jag acceptera för att kunna leva. Hur svårt det än är.
Hon målar läpparna röda från hålen där de sprack och framför TV:n blir hennes hud blek och gul, framför TV:n blir vem som helst ful.
Nu har jag jobbat sista dagen för den här veckan och har hela två lediga dagar framför mig. Jag och Gustaf hade tänkt göra stan idag, men ingen av oss var sugna på att vara ute i regnet. Så när det var uppehåll stack vi och köpte pizza och nu ska vi titta på Bones. Helt okej avslutning på veckan. Men vad jag ska göra i helgen har jag ingen aning om. En sväng till staden för att köpa födelsedagspresent är ett måste. Är sugen på att plocka fram staffliet med.
Bilden är tagen hos mormor typ...92 kanske? Misstänker skarpt att hon är en stor anledning till att jag gillar att måla.
Jag tänkte aldrig längre än ett ögonblick i sänder. Och just nu vill jag se min framtid, jag vill se allt som ska komma genom dimmorna här.
Hinner knappt ens tänka tanken på att jag faktiskt har en blogg, jobbar rätt mycket just nu. Och när jag väl är hemma är jag jättetrött eller så får jag värsta städrycken eller något. Inte så mycket vid datorn alltså.
Kommer (som det ser ut nu) ha mycket på gång i höst. Ska börja min näst-sista termin, läsa ytterliggare en kurs på distans, förhoppningsvis bli attitydambassadör och kanske bli en av redaktörerna för en större blogg med inriktning på självskadebeteende och ätstörningar. Är lite tveksam om jag kommer att orka och hinna, ifall jag kommer få skrivkramp eller något annat. Men om jag inte försöker så får jag ju aldrig veta, right?
Har iallafall en spännande höst framför mig!
Depression is not a sign of weakness. It means you have been strong for far to long.
Skypar med lillasyster <3
Möte med psykiatriförvaltningen.
När artikeln kom ut i Barometern fick jag ett mail från psykiatriförvaltningen i Kalmar län. De berättade att de vill börja arbeta mer med fördomar, bemötande med mer mot personer med psykisk sjukdom. De frågade om jag hade lust att komma dit och prata med dom lite angående detta. Och idag var jag där och de berättade lite hur de arbetar och hur de vill fortsätta. Till slut kom vi fram till att de ska se om jag kan bli ambassadör för (H)järnkoll, för att hjälpa dem med deras arbete samt för att Kalmar län ska kunna bli ett kampanjlän för (H)järnkoll. Tycker det är jättebra att de vill arbeta mer med detta, även om det känns lite läskigt. Men spännande kommer det att bli!
Klicka för att komma till hemsidan för kampanjen.
Katt i kalsongen.
Det här möttes jag av när jag kom hem idag. Ibland kan jag inte låta bli att undra vad det är för fel på min katt.
Ursäkta de kassa mobilbilderna.
Artikel i Barometern
"Johanna Hildingsson läser sitt tredje år på hälsovetenskapliga institutionen på Linnéuniversitetet. Hon är en söt och framåt tjej som gärna vill arbeta med något inom hälsa så småningom. I en insändare i Barometern för några dagar sedan skrev Johanna om psykiska problem apropå de starka reaktioner som kommit fram runt det planerade bygget i Berga.
– Det finns så mycket fördomar runt psykiska sjukdomar och det värsta är att man drar alla över en kam, säger hon. Jag är säker på att alla har någon i sin närhet som haft psykiska problem i form av depression, ångest eller rädsla för något som man inte vågar berätta om.
– Det finns så mycket fördomar runt psykiska sjukdomar och det värsta är att man drar alla över en kam, säger hon. Jag är säker på att alla har någon i sin närhet som haft psykiska problem i form av depression, ångest eller rädsla för något som man inte vågar berätta om.
När Johanna var 12–13 år började hon må dåligt, fick ångest och var deprimerad, och började därför skära sig på armarna. Varför det blev så vet hon inte. – Ibland är det ju så att det egentligen inte finns någon orsak, säger hon.
I sin insändare skriver hon att ingen skulle lägga märke till henne på stan i dag. Hon är en vanlig, ung tjej med grönblå ögon, rödbrunt hår, förmodligen promenerande med en kompis eller med sin pojkvän i handen. – Men om någon kommer närmare syns ärren på mina armar, visserligen är de läkta men de syns, säger hon. Om jag inte hade fått dessa ärr hade säkert ingen tänkt tanken att jag haft en psykisk sjukdom.
Johanna Hildingsson säger att hon förstår de grannar i Berga som tänkt något annat för platsen där bostäderna ska byggas. – De reagerar för att de är besvikna, det är självklart. Men de andra, de som tror att psykiskt funktionshindrade är farliga och utåtagerande bör tänka om. De är vanliga människor som behöver lite extra stöd i livet, som är sköra och behöver hjälp. Sen säger hon att vem som helst kan drabbas av en psykisk sjukdom likväl som en kroppslig. – Nästa gång är det kanske en närstående till de som är så kritiska i dag, ett barn, en sambo, mor eller far. Är de lika kategoriska då, kan man undra. Säger de även då att självklart ska psykiskt sjuka få hjälp och stöd och någonstans att bo, bara inte här."
Johanna Hildingsson säger att hon förstår de grannar i Berga som tänkt något annat för platsen där bostäderna ska byggas. – De reagerar för att de är besvikna, det är självklart. Men de andra, de som tror att psykiskt funktionshindrade är farliga och utåtagerande bör tänka om. De är vanliga människor som behöver lite extra stöd i livet, som är sköra och behöver hjälp. Sen säger hon att vem som helst kan drabbas av en psykisk sjukdom likväl som en kroppslig. – Nästa gång är det kanske en närstående till de som är så kritiska i dag, ett barn, en sambo, mor eller far. Är de lika kategoriska då, kan man undra. Säger de även då att självklart ska psykiskt sjuka få hjälp och stöd och någonstans att bo, bara inte här."
