De kallar mig galen älskling, men hämnden är ljuv. Man måste vara frisk för att bli sjuk. Mitt liv är ett sjöslag, alla blundar och ber.

Ibland undrar jag varför just jag fick en psykiskt sjukdom. Varför just jag fick sådan ångest att jag gjorde allt för att dämpa den. Varför det var jag som fick en sådan psykisk smärta att jag var tvungen att skada mig själv för att få lugn om så bara för ett par minuter. Undrar varför jag började hantera min ångest genom att sluta äta, hetsa, kräkas, skära, överdosera.
 
Jag hade en bra bardom och uppväxt. Hade vänner och familj runt omkring mig. Det gick bra i skolan, jag blev inte mobbad. Visst, det finns händelser som jag helst vill glömma som har påverkat mig. Men dessa har kommit efteråt, efter det att en osäkerhet smög sig på mig, en känsla av utanförskap och att jag inte passade in, att jag inte var som alla andra. Varför attackerade de känslorna just mig så starkt? Jag vet inte.
 
I elva års åldern blev jag mer observant på de här känslorna, försökte ändra på mig, försökte passa in. Trots att jag egentligen var precis som alla andra. Jag började tänka att "blir jag smal så kommer jag passa in", och i samma veva upptäckte jag att fysisk smärta dämpade den psykiska. Och sår i huden kan plåstras om, tas omhand. Sår i huden är lättare att läka än sår i själen. Att kontrollera vad jag åt gav mig känslan att vara duktig, att ha kontroll. Att jag kunde klara någonting. Att kräkas gav mig en lättnad, som om all ångest hamnade tillsammans med maten i toaletten.
 
Jag kommer aldrig få reda på varför jag blev sjuk under så lång tid. Jag komma antagligen ha svackor med ångest och depressioner under hela livet. Och detta måste jag acceptera för att kunna leva. Hur svårt det än är.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Emmie

<3 det undrar man, du är värd allt gott i världen

2012-07-22 @ 22:48:21
Postat av: Ellie

<3

2012-08-12 @ 12:58:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin
RSS 2.0