Jag vet inte hur jag ska ta mig upp ur den här svackan. Allt känns lönlöst. Jag gör allt i min makt för att dämpa smärtan, allt utom att självskada. Jag ber om hjälp, hela tiden, men jag får bara nya tabletter. Jag vill inte ha fler! Jag och Gustaf räknade ut att jag tar 14 tabletter om dagen. Känner mig lite som en zombie. Till och med mamma sa att jag var tom i blicken, så hon tog all medicin som jag inte har just nu "bara ifall". Är mina ögon så tomma? Jag vet inte. Jag vet bara att det är tuff, jävligt tuff.

Keep on girl. You can do it.

Det var RM i drill idag, kul att titta på. skönt att slippa hårdträningen faktiskt. Det är väldigt höga krav jag slipper genom att sluta. Hade nog gjort det även om Ida inte flyttat.
Nu ska jag på afro snart. Det borde dämpa, bara slätta lös och vara allmänt flum. sen ska jag virka mer frukt och kakor. Lägger in en bild på min burk jag pyntade med garn.



Det är inte alls svårt, och blir mycket snyggare än gamla halvtaskiga burkar. Virka en cirkel som är lite större än locket, limma på och vik ner kkanterna. Virka sedan en bit som är lika hög (dit locket slutar när det är på) som burken och tills den räcker ända runt. Klart!