Sju sorger och åtta bedrövelser sen, så länge sen.

Efter att jag blivit diagnostiserad med depressiv beteendestörning och UNS ätstörning blev jag inlagd på avdelning 25 i väntan på en plats på den slutna avdelningen på bup. Jag sparade alla zoloft och lugnande tabletter jag fick men demonerna inte tillät mig att ta. Jag började äta lite mer eftersom det inte var någonting runt omkring som störde. I slutet av de två veckorna jag var där hittade mamma alla tabletterna jag sparat och slängde dem. 
Väl på avdelning 51 gav de mig den höga dos läkarna trappat upp till men jag inte tagit. Det slutade med att jag svimmade och slog i huvudet på avdelningens toalett. Det enda som hände efter den händelsen var en sänkt dos, ett ”men lilla gumman” och en klapp på huvudet.
När jag var inlagd kände jag mig mest i vägen. Vågade inte be om hjälp eller störa. Jag tassade runt på tå, för att ingen skulle se mig. Gömde mig på rummet under filtar sittandes i fönstret. Jag ville bara vara ifred, skära mig, slippa äta och omvärlden.
Hela tiden fanns ångesten där som inte syntes på ytan men som jagade mig och slet sönder mig inuti, som gjorde att jag bara såg ett stort missfoster i badrumsspegeln och önskan om ett rakblad att väga i handen, en bit kallt stål att smeka huden med.

Jag vill aldrig mer tillbaka.

Du ska aldrig mer tillbaka! Du är starkare nu och vet att du får be om hjälp men också att du vet så mkt mer om dig själv nu..

<3