kloka ord från Lady Dahmer
"Att det ska vara så svårt egentligen att lära sig trivas i sin kropp. Lära sig att se det vackra, för kroppar är vackra och fantastiska oavsett hur de egentligen ser ut. Kurvorna och valkarna i en tjock kropp som bara inbjuder till kramar och kläm eller estetiken och de vackra vinklarna i en smal.
Jag har alltid varit så där supersmal med knotorna utstickande och minns hur jag älskade att låta fingrarna löpa över höftbenen men trivdes egentligen inte då heller. Sen gick jag upp lite i vikt fast trivdes inte mer för det.
Jag har aldrig känt mig vacker förräns jag blev gravid och fick uppleva vad kroppen faktiskt är till för. Äntligen slapp jag hålla in magen. Den kunde puta ut bäst den ville och tuttarna blev sådär tunga och stora och jag kunde äntligen andas ut. (ja tills foglossningen kom igång och jag blev en fånge i min egen kropp).
Men sen står man där med tom mage, tigerränder som täcker den och nya volanger på ställen man inte riktigt trodde man kunde få volanger. Trasig kropp, nyförvärvad fetma och så ska jag lära mig tycka om det? Trivas i det?
Och då blir jag arg på mig själv som ens funderar i de banorna, varför ska jag lära mig tycka om mitt utseende och min kropp? Varför är det ett problem? Borde inte det vara lika relevant eller intressant som de inre organen? Huvudsaken är väl att skiten funkar? Varför bryr jag mig? För jag bryr mig ju! Jag vill också vara vacker och då inte bara i mina egna ögon för om jag satt på en öde ö så skulle jag lätt let myself go liksom. Fan vilken befrielse!
Men nu är jag medveten om blickar... eller snarare bristen av dem. Jag som fick karlarna att vända på huvudet flera varv om och som gjorde kvinnor svarta av avundsjuka (fast det hade ju sitt pris). Vem är jag nu? Och varför saknar jag det?
Vilket jävla våp man är egentligen.
Fast sen så får man syn på sig själv i spegeln i en sån där ganska ok vinkel och inser att man trots volanger och tigerränder och andra skavanker faktiskt är ganska vacker ändå."
Jag har alltid varit så där supersmal med knotorna utstickande och minns hur jag älskade att låta fingrarna löpa över höftbenen men trivdes egentligen inte då heller. Sen gick jag upp lite i vikt fast trivdes inte mer för det.
Jag har aldrig känt mig vacker förräns jag blev gravid och fick uppleva vad kroppen faktiskt är till för. Äntligen slapp jag hålla in magen. Den kunde puta ut bäst den ville och tuttarna blev sådär tunga och stora och jag kunde äntligen andas ut. (ja tills foglossningen kom igång och jag blev en fånge i min egen kropp).
Men sen står man där med tom mage, tigerränder som täcker den och nya volanger på ställen man inte riktigt trodde man kunde få volanger. Trasig kropp, nyförvärvad fetma och så ska jag lära mig tycka om det? Trivas i det?
Och då blir jag arg på mig själv som ens funderar i de banorna, varför ska jag lära mig tycka om mitt utseende och min kropp? Varför är det ett problem? Borde inte det vara lika relevant eller intressant som de inre organen? Huvudsaken är väl att skiten funkar? Varför bryr jag mig? För jag bryr mig ju! Jag vill också vara vacker och då inte bara i mina egna ögon för om jag satt på en öde ö så skulle jag lätt let myself go liksom. Fan vilken befrielse!
Men nu är jag medveten om blickar... eller snarare bristen av dem. Jag som fick karlarna att vända på huvudet flera varv om och som gjorde kvinnor svarta av avundsjuka (fast det hade ju sitt pris). Vem är jag nu? Och varför saknar jag det?
Vilket jävla våp man är egentligen.
Fast sen så får man syn på sig själv i spegeln i en sån där ganska ok vinkel och inser att man trots volanger och tigerränder och andra skavanker faktiskt är ganska vacker ändå."
Kommentarer
Trackback
