Har precis läst ut en fantasktisk bok av Anna Kåver; Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om accpetans.

"Acceptans innebär att välj att se och stå ut med både sin inre och yttre verklighet, utan att fly, undvika, förvränga eller döma den - hur plågsam den en kan vara. Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avså från att söka förändring i en svår situation, utan att sluta föra krig mot tillvaron och sig själv. En del liknar det med lugnet efter stormen. Att acceptera är, även om det kan tyckas paradoxalt, att vi handlar aktivt, i enlighet med våra värderingar och mål."

Jag har ju läst och pratat mycket om acceptans i DBTn, men när jag läste den här boken fick jag ett nytt perspektiv på det hela. Att det faktiskt inte hjälper att hela tiden kriga mot sig själv, sina känslor och tankar. Jag ska verkligen öva mig på att acceptera hur jag känner och tänker, utan att döma och fasta i nedåtgående spiraler. Det kommer att bli svårt, men DBTn har lärt mig att lägga märke till sådana tankar och det är ett stort steg på vägen. Men nu är det dags att lära mig acceptans, ordentligt. Tror det kan hjälpa mig otroligt, då jag gärna gräver ner mig i mina känslor när det blir jobbigt. Likadant med tankar, en dålig tanke följs oftast av flera. Det gäller att stoppa, innan det går förlångt. Acceptara attd et kommer, utan att fastna i det. Bryta mönstret och bara observera utan att flyta med.