Jag hatar att bara kunna fungera som en vanlig människa när jag tagit högsta dos atarax tre gånger om dagen, minst. Och jag suger på att kunna säga det rätt ut: "Nej, jag orkar inte, jag mår åt helvete och behöver hjälp!" Utan med medicin i kroppen kan jag le och agera som vanligt. Men ändå vet jag att kvällarna kommer med ångetst. Ångesten tar över depressionen och  hjärnkriget börjar. Hur länge ska det vara såhär? Allt känns menlöst och inget jag gör för att dämpa hjälper. Snälla, demoner, give me a break.
Imorgan ska jag tillbaka och hämta papper på neuropsykriatiska. Jag har inte vart där på, vad är det? Två år kanske. Vet inte vad jag ska känna över det. Tur, eller otur vad vet jag, ska jag till dbtgruppen direkt efter. Kommer säkert vara helt matt och förstöra hela mötet. Efter det ska jag iallafall träffa finaste Emmie, då jag gör henne till intervjuoffer. Med henne kan jag prata hur mycket som helst, och det är skönt, tiden bara svävar förbi. Och på eftermiddagen ska jag till tvättstugehelvetet och bråka med maskinerna, sen plugg, sen ut och observera på krogen. Lång dag. Ska försöka haffa Pia imorgon med, det kan inte fortsätta så här. Lika bra att säga till innan jag är längst ner på botten.

Slutsvamlat, ska sova nu.