Trots förkylning och febertoppar gick jobbet ganska bra. Från 8.00 till 9.00 i morse. Sen när jag slutat tog jag bussen till stan och gick direkt till dbtn. En massa jobbiga tankar idag, och många konstiga impulser. Så jag kände att jag inte var riktigt närvarande idag, men jag försökte iallafall.
När vi var klara där tog jag mig bort till bemanningen för att fylla i mitt lönepapper. På vägen dit gick jag förbi både barn- och vuxenpsyk. Trodde inte att det skulle vara så jobbigt, men det gav mig en massa tankar och minnen, men jag bara forsätter gå. Jag gör det jag ska och är dum nog att gå samma väg tillbaka. Får en tanke om att gå in på psykakuten och be dom hjälpa mig med tankarna som äter upp min hjärna. Men jag vandrar vidare. Förbi vuxenpsyk, över vägen, förbi bup, ner för backen där jag gått så många gånger förr. Tänker att jag ska gå ända hem, och bara för att jag tänkte så börjar det regna, såklart. Så jag ställer mig snällt vid en busshållsplats och väntar. Då står det plötsligt en tjej framför mig och säger: Hej, känner du igen mig? Och visst gör jag det. Sist jag var inlagd var vi på samma avdelning. Vi pratar lite och sätter oss bredvid varandra på bussen. Och det var så skönt, att slippa vara ensam, men ändå slippa prata. Bara sitta bredvid någon, som vet hur man känner.
Och nu sitter jag här, gör ingenting och orkar inte göra något åt det. Lyssnar på Hästpojken och dricker saft. Men det är okej.