Under afropasset med Erna släppte ångesten för ett litet tag, men nu är den tillbaka med sitt järngrepp. Jag fattar inte. Det är inget konstigt som hänt, och inget som kommer hända. Så varför är det så tungt? Tänker att det kan vara en biverkning av medicinhöjningen, men den borde inte komma efter två veckor, utan långt tidigare. Nu är det så illa att jag knappt få i mig en banan utan att det tar emot. Det är inte direkta ätstörningstankar som kommer, inte dom som säger "sluta ät, ditt jävla fetto", utan mer känslan av det i kroppen. Det tar emot helt enkelt. Fast så farligt är det inte, det har bara tagit mig tio minuter att äta halva bananen. Men om det blir värre vet jag inte om jag orkar stå emot. Men jag gör allt som står i min makt för att hålla mig över ytan och inte falla för självskadetankarna. Jag ska göra precis tvärtom ikväll, bara ta hand om min kropp.
Jag måste stå ut, jag kan inte göra mig själv illa mer, kan inte svika mig själv en gång till.