Jag ska börja med att säga att jag är stolt över mig själv. Uppriktigt stolt. Trots att det i mellan åt har varit skitjobbigt har jag inte skurit mig eller skadat mig själv på ett halvår. Men varje dag är en kamp att inte bara släppa taget och falla tillbaka i gamla vanor. Att inte låta ätstörningar eller självskadebeteende ta överhanden igen. Men även om det kommer vara en livslång kamp tänker jag aldrig låta den delen av mig ta över igen. Det är mitt löfte till mig själv som jag aldrig kommer att bryta. Det är även ett löfte till dem som har funnits för mig på ett eller annat sätt under den här kampen. Tack för att ni finns.

Nu förtiden när jag får ångest eller bli deppig brukar jag försöka att bara låta det vara där, inte lägga min kraft på att må dåligt och gräva ner mig. Jag accepterar att ångesten är där, men fäster inte mina tankar på den. Fortsätter med det jag höll på med och om jag inte gör någonting sysselsätter jag mig med något. Svårast är det när det kommer när jag ska sova. Då är det svårt att inte störas av den. Det är något jag måste lära mig.

Nu är mitt projekt, förutom att lära mig att somna med ångest, att hitta någon slags struktur i vardagen. Jag ska inte hoppa över drillträningar, tänker försöka hitta på saker att göra helt enkelt. OCh när det är lugnt ägnar jag mig åt att virka, måla och liknande. Det är bra för själen!


Nu har jag malt på ordentligt. Har inte hänt så mycket idag. Första soloträningen! Som jag trodde så kändes det jättekonstigt. Har inget riktigt program att öva på heller, så jag bokade tränaren på tisdag. Det gick inte så bra att göra om vår duett till ett solo som jag trodde. Men låten tänker jag spara, south again med Maia Hirasawa. För dig Ida! :)